tisdag 2 december 2008

Risken finns för det mesta

Risken finns.

Risken finns - för vad då? Tja, i stort sett för allt. Tillvaron är ganska oförutsägbar på många plan, men det vill vi ju inte att den ska vara. Vi försöker alltså beräkna sannolikheter och göra prognoser så mycket vi orkar, och vi försöker hålla koll på himlavalvet för att hitta avvikelser som betyder hot.

Det är just nu inte förutsägbart när jorden kommer att träffas av en asteroid som ställer till med elände. Men ATT jorden träffas av asteroider är helt klart. Det sker och har skett. Exempel på katastrofer finns också.

Hur stor är risken att i framtiden något förödande drabbar jorden på grund av en kollision med en stor asteroid? Det finns det inget enkelt svar på. Vad som är en risk är nämligen inte så självklart. Det är en vetenskap bara att formulera vad en risk är.

Om man bedömer att risken för en katastrofal kollision mellan jorden och en asteroid är stor, så vill man förstås undvika den. Det blir ett problem för alla samhällsnivåer. Ska asteroidkontroll och asteroidskydd kosta pengar? Hur mycket? Är risken större för en (snabb) kollision än för att jorden (långsamt) förstörs av klimatförändringar? Ska vi lägga mer pengar på asteroidupptäckt och förstörelse än på att forska fram malariamedicin, trafiksäkrare bilar, eller kostråd? Eller är det viktigaste av allt att själva jordklotet fortsätter att svirra runt som förr, oavsett om vi finns med på färden?

Farorna mot vår existens är många, och vi kan inte skydda oss mot dem alla. Vi måste helt enkelt välja vad vi ska skydda oss mot. Att kalkylera med risker är något vi gör varje dag, men riskbedömningen är inte enkel. Den är också kulturellt betingad. Kanske är det en av förklaringarna bakom att asteroidjakten inte är så het i Sverige.

tisdag 25 november 2008

Bättre vara vacker än ful

Enligt forskning vid Karlstads universitet föredrar arbetsgivare vacker personal framför ful. Intressant! Samma sak kan förstås sägas om de flesta av oss: Vi föredrar det vackra framför det fula. Det intressanta i den här forskningen ligger i att gruppen arbetsgivare i allmänhet har makt och pengar som de fördelar till sin personal. Och då vill man, som personal, troligen inte att lönen sätts med tanke på hur vacker man är.

Men vad är vackert? Skönheten lär ligga i betraktarens öga. Jag är inte så säker på det. Det skulle betyda en total relativism: det som du tycker är vackert är lika sanslöst fult, enligt en annan betraktare. Kan det verkligen vara så att vi inte alls är överens om vad som är fult eller vackert?

Eller har det vackra någon gemensam nämnare? Några förklaringar till vad vi tycker är vackert förekommer i artikeln i Ny teknik: hälsa och kraft upplevs som vackrare. Fet bör man inte vara, eftersom det är ohälsosamt. Många feta vittnar också om att de bemöts som mindre vetande. Andra förklaringar är harmoni - det symmetriska är vackert, det osymmetriska är fult. Kanske är det en biologisk inställning: det symmetriska är friskt medan en asymmetrisk partner kanske bär på smitta.

Frågan är vad som är vackert för en arbetsgivare som tittar på sin personal. Men varför frågar ingen vem som är en vacker för en arbetstagare?

söndag 16 november 2008

Testsvar ger nya frågor

Det finns många möjligheter att genom medicinska tester och mätningar få kunskap om den där kroppen som bär omkring på ens medvetande. Genom ett rubellatest som jag gjorde när jag var gravid, fick jag veta att jag hade haft röda hund och att mitt barn var skyddat mot den smittan när han låg i moderlivet. Ja, att det var en yngling visste jag inte då, men det hade man också kunnat ta reda på.

Ett enkelt blodprov säger så mycket om dig. Vi är vana att lämna det när vi är på sjukhuset. Blodtryck och midjemått säger en hel del om ditt hälsotillstånd, skelettmätning visar om du riskerar benskörhet, kissprov avslöjar vissa saker och bajsprov andra. Och så vidare. Allt det där ordnar sjukvården om det verkar behövas för att ställa rätt diagnos på dina medicinska problem. Betalningen står vi alla för via skattesedeln.

Nu kan du också lämna dna-prov och få veta en rad saker, men då måste du själv betala några tusenlappar. Sjukvården är än så länge återhållsam med tester för att kartlägga ditt dna, och anser i de flesta fall inte att du måste göra något dna-test alls. Men om DU vill? Då får du betala själv.

Här finns alltså pengar att hämta för det företag som kan snickra till ett dna-test och vill, och det är klart att det finns ett villigt företag som erbjuder sig att testa din arvsmassa. Via nätet kan du ordna det. Observera dock Ansvarsfriskrivningen ...

Finns det något problem med det här? Jag vet inte. Men det finns en rad frågor att tänka vidare på.

Är det fel att ta reda på hur min dna-uppsättning ser ut? I det aktuella fallet handlar det om att en viss uppsättning dna minskar risken för att smittas av hiv - men observera att testet inte heller är ofelbart, hundraprocentigt eller solklart. Men kan kunskapen vara dålig?

Det finns naturligtvis exempel på att kunskap har negativa konsekvenser. Det räcker kanske att kort nämna atomklyvning och fosterdiagnostik. Men det är inte kunskapen i sig utan tillämpningen som kan skada oss. Jag är teknikoptimist. Teknik är människans sätt att förverkliga sina önskningar, och jag tror att teknik är vårt enda sätt att lösa de globala problemen.

Jag tycker ändå att det finns många invändningar mot dna-testerna i den form de erbjuds av detta företag. Låt mig ta ett parallellexempel. Det finns andra nystartade företag som erbjuder vad som förenklat kan kallas magnetröntgen. Om du alltså själv bekostar en magnetröntgen, gör du det antagligen för att du vill se om du är frisk. Du har inga symptom eller kända sjukdomar, men av någon anledning tycker du att det är bra att få mer kunskap.

En sådan magnetröntgenundersökning kan till exempel visa att du bär på tumörer. Alla tumörer är inte farliga, men vilka som är farliga kan inte enkelt avgöras. Tumörer kan växa långsamt eller snabbt, vara dödliga eller ofarliga, göra ont eller inte alls kännas. Om undersökningen visar något som kan tolkas som tumör, så kommer du ganska säkert traska iväg till vårdcentralen - den skattefinansierade - och kräva en ytterligare undersökning och provtagning. Den visar säkert att du inte bär på något som måste åtgärdas. Men din frivilliga magnetröntgen har kostat dig och samhället ganska mycket.

Och så är det inte ens säkert att din "kunskap" är värd något. För vad ska du ha den till? Och det där som du har fått veta - är det korrekt? Användbart? Viktigt?

Eller är det händelsevis någon som tjänar pengar på din dödsrädsla?

Å andra sidan finns det flera goda argument för ökad kunskap om olika dna-uppsättningar. I förlängningen får vi till exempel individuella mediciner, doser som är personligt avpassade och en bättre sjukvård. Om vi har råd.

tisdag 4 november 2008

Att handhälsa eller inte

Ta seden dit man kommer är kanske bra? Jag vet inte, som vanligt ...
Nu var det handhälsning som aktualiserades av Halal-tv. En muslimsk variant är att lägga handen mot bröstet och buga. Vackert, tycker jag. En annan metod är att hålla upp handen och visa att man inte bär vapen. Eller gnugga näsan. Eller kyssa kinden. Eller kramas.

Att hälsningsceremonier är kulturella vanor med subtila nyanseringsmöjligheter är fantastiskt. Tänk att det finns en sådan rikedom att uttrycka status, emotionell inställning, kön, ålder och en massa annat som man ska förhålla sig till. Fast då är det bra om man hälsar på samma sätt, så man förstår varandras koder.

Det är väl det som förvirrar Carl Hamilton. Vad betyder det att denna kvinna inte tar mig i handen utan istället betygar sin vördnad genom att lägga handen på sig själv och buga för mig? Det vill säga, han har nog redan bestämt vad det betyder. Och känner sig provocerad.

Men istället borde han kanske vara tacksam. Kvinnliga händer bär ofta flera olika typer av bakterier än mäns. I alla fall bland amerikanska studenter efter ett prov. I alla fall bland dem som undersöktes.

torsdag 30 oktober 2008

Beröm bättre än morot för svensk kontorsslav?

Självkännedom är ingen enkel sak. Man har uppfattningar om sig själv, men det är inte säkert att de motsvarar verkligheten. Eller vad andra tycker. Eller om det kanske är vad andra tycker, som är verkligheten och åtminstone i något avseende sanning. Nå.

I Ny Teknik refereras en undersökning gjord bland 5 500 kontorsarbetande i Europa. Tre av fem anser att de skulle jobba mer effektivt om de hade bättre kunskaper i hur it-systemen fungerar. Hälften av de tillfrågade, alltså femtio procent av de tillfrågade europeiska kontorsarbetarna, ansåg också att de skulle bli effektivare om de hade tillgång till bättre utrustning.

På ett kontor är "bättre utrustning" antagligen datorer och kontorsmaskiner. Troligen inte pennor och suddgummin.

Är det någon som förvånas över att undersökningen är gjord av Canon?

Men i ärlighetens namn - svaren handlar inte bara om sådant som Canon kan erbjuda. Av de tillfrågade européerna totalt svarade 85 procent att de skulle bli mer produktiva om de fick mer beröm och uppskattning på jobbet. 80 procent ansåg att mer betalt och bonus skulle sätta fart på dem.

Av de tillfrågade svenskarna vill också 85 procent gärna få mer uppskattning för att bli produktiva. Medan 70 procent tycker att en ekonomisk bonus gör dem bättre på jobbet.

Är det inte intressant att svenskarna nöjer sig med beröm i högre grad än Europa totalt? Men är det sant? Jag tvivlar.

Å andra sidan. Inget säger att de tillfrågade vet sanningen om sig själva. De kanske TROR att beröm skulle göra dem effektivare, medan i verkligheten, den stadiga kontorsverkligheten, en rejäl fredagsbonus skulle sätta stora effektivitetssnurren på dem alla.

Fast det vill de inte erkänna. Eller så vet de inte om det. Eller så har svenskar redan tillräckligt med pengar. Eller vet inte vad bonus betyder. Eller tycker att det är fult. Eller så är det mammornas fel att de suktar efter beröm men avstår från pengar. Eller något annat. Kan nån så kan nog Canon göra en undersökning för att visa, tja, nå't ...

tisdag 14 oktober 2008

Är kvinnor sjukare?

Jag läser i DN om unga kvinnor och diagnosen borderline. Tidigare har Svenska Dagbladet haft en artikelserie om unga kvinnor och ADHD.

Ingen tvekan om att de unga kvinnorna har problem och mår illa. Men är de sjuka, eller hur ska vi definiera deras problem?

Om det finns en diagnos för deras tillstånd, så kanske man också kan kalla dem sjuka. Är de sjuka, så måste vi diskutera om de ska få rätt till behandling, vård och rehabilitering för allmänna medel. Om det inte finns någon diagnos eller etikett på deras tillstånd, så blir det knappast någon vård heller. I alla fall inte med allmänna medel.

Men nu finns det diagnoser, och det väcker en rad frågor.

Artikelserierna i DN och SvD är goda journalistiska produkter, balanserade och återhållsamma. Det är inga sensationsskriverier. Men ändå ...

Är det rimligt att diagnosticera, medicinera och terapibehandla den här typen av problem? Beskrivningen av deras liv visar absolut att kvinnorna har det svårt i ett eller flera avseenden. Men är problemen av en sådan art att de ska få en diagnos? Eller är det inte arten, utan graden av problemen som ger kvinnorna problem? Ofta verkar det vara ganska vardagliga svårigheter: karriären är trasslig, relationerna är trassliga, de hoppar hit och dit i livet, de är begåvade men har svårt att hitta rätt, de har "grejer" för sig, till exempel tvångshandlingar eller verbala tics, de drabbas av omotiverade känsloutbrott, knepigheter ...

Själv brukar jag försöka vara självironisk och peka på min Asperger Light. Och något ligger det i det - visst har jag sådana drag. Alla människor har mängder av personlighetsdrag, mixen är individuell och ibland får vi stora problem av blandningens obalans. När livskriserna slår till blir det plötsligt omöjligt att hantera livet. Men i den vardagliga lunken fungerade ändå det mesta.

Det är just det. Kriser och sammanbrott är svåra att hantera. Det är svårt att bli en mogen människa. Det är svårt att leva, och det gör ofta ont. Är det verkligen rimligt att vuxenblivandet (som inte har så mycket med ålder att göra) eller den personliga utvecklingen ska få en diagnos? Och är det inte liiiite konstigt att just kvinnor, ofta unga, är överrepresenterade under diagnosrubrikerna depression, ADHD och borderline?

Kvinnorna är tacksamma för den hjälp de har fått. Och säkert är den bra, om man med det menar att de har fått en stödjande struktur som de mår bra av. Men ändå ...

En personlighetsstörning är en störning om den hindrar individen att leva ett "normalt" liv i ett normalt samhälle. Det är i alla fall en definition ... Men vad är normalt och rimligt? Gränsen mellan normal och icke normal är inte enkel att dra. Kanske kvinnorna och vi andra, eventuellt normala, drar gränsen på olika ställen?

En sjukdom eller störning är inte en absolut företeelse. Det är inte som att vara upptäcksresande och plötsligt se en ny struktur sticka upp ur havet. Oj, titta, Australien! En ny kontinent. En ny stad. En ny plats. Vi kallar just den här landmassan för Australien.

Nej, diagnoserna är delvis sociala. Inte så att de är relativa, de bygger på verkliga fynd, men VI bestämmer om det är sjukligt eller friskt. Det är inte inskrivet i grundlagen eller religiösa skrifter vad som är sjukt eller friskt, vad som är sjukdom och vad som är god hälsa.

Definitionerna kan exempelvis grunda sig på fynd som tydliggörs av mätningar. Definitionen kan också utgå från vad vi vill ska vara sjukdom enligt vår religion eller politiska åskådning. En annan definitionsgrund är vad läkemedelsbolagen har medicin för, eller vilken terapi som behöver ett beteende som motsvarar terapins syfte. Symptomen kanske ska räknas in under diagnos A eller B. Eller inte alls. Vissa symptom sammanför vi under rubriken mässling, andra kallar vi för nässelutslag eller influensa. Och så vidare.

Så vad är det som gäller när nu ADHD och borderline har fått nyhetsvärde och beskrivs i Sveriges största tidningar?

Och återigen - varför är kvinnor sjuka? Varför ska just unga kvinnor bära omkring på dessa diagnoser? Något är ruttet här. Men vad?

torsdag 4 september 2008

Fantastiska blommor i verkligheten



Vad är verkligt och vad är konstgjort? I ett av de större varuhusen i London såg jag det här fantastiska draperiet av vita, vackra och totalt doftlösa orkidéer. Från taket tre våningar upp och ned till golvet vid rulltrappans fot hängde blommorna på trådar.

En sådan underbar idé! Ett blomsterdraperi - lyx för de lyxbenägna. De små märkesbutikerna runt rulltrappan sålde varor för de besuttna, biträdena var artiga och serviceinriktade, turisterna tittade på prislapparna och på fiket högst upp kunde man äta en macka för samma pris som en trerättersmiddag på Edgeware Road.

Varje orkidé hade sin egen vattenbehållare, vilket förstås var nödvändigt för att draperiet skulle hålla sig ett tag.

Det var bara en liten detalj: ingen av blommorna var verklig - så vitt jag vet. När jag tänker efter nu, inser jag att det bland alla draperiblommorna kunde dölja sig en verklig och väldoftande blomma. Men så långt jag kunde se var de alla konstgjorda. Med varsin vattenbehållare för att överleva och för att ge illusionen av verklighet.

söndag 31 augusti 2008

Integritetskränkande plånboksfynd skakar världen

På trottoaren låg det en plånbok strax intill en parkerad bil med barnstol. Det var lätt att föreställa sig en förälder som hade böjt sig in i bilen för att lyfta ut barnet och samtidigt tappat plånboken. Det var en solig morgon och brevbäraren var på väg ut på sin runda. Hon såg mig plocka upp plånboken.

Jag tvekade inför att öppna plånboken, eftersom det kändes som att kliva in på privat område med avsikten att stjäla. Men på något sätt var brevbärarens blick en garant för att jag inte hade oärliga avsikter. Att hon såg mig öppet göra intrånget, förtog delvis det laddade i min handling. Men bara delvis.

Jag hade redan gissat att plånbokens ägare hade bil och barn, och på grund av plånboken trodde jag att det var en man. En halv minut senare och efter att ha öppnat plånboken visste jag följande: namn, kön, adress, bank, arbetsplats, mobilnummer, sjukdom, utseende, ålder, personnummer, föreningstillhörighet, intresse och körkort. Hade jag fortsatt att rota i de olika plånboksfacken, så hade jag säkert fått veta mer om ägaren.

Med datorns hjälp och ännu lite mer tid hade jag snabbt kunnat kartlägga personen in i de större och mindre skrymslen som en människas liv har. Några personliga intervjuer med grannar eller arbetskamrater hade gett mig ytterligare dimensioner i bilden av den plånbokstappande pappan, som en sommarmorgon parkerade på gatan och gick med familjen för att köpa glass.

Är du beredd att öppna ditt liv för vem som helst på gatan? Jag tror att de flesta svarar nej. Var går gränsen för den personliga integriteten? Det är en annan fråga som inte har något enkelt svar.

Men varför är vi noga med den fasad vi visar och när vi visar den? Varför känns det så farligt när någon närmar sig integritetsgränsen?

Det konstiga är väl att allt fler öppnar sig för allt fler på internet. I allmänhet är det ofarligt för den personliga säkerheten att berätta om sig själv. De flesta människor är som du själv: snälla och nyfikna. Samtidigt tenderar vi att försöka skydda oss på olika sätt mot intrång, både mot fysiska och i andra avseenden integritetsstörande närmanden. Marknaden för övervakningskameror, kodlås och säkerhetslösningar för villor är stor.

Och nu ska man kunna surfa utan spår, utan att någon får veta vilka sidor man har tittat på. Hur viktigt är det? Går det att jämföra med att det är privat vad jag har lånat på biblioteket? Ja, kanske. Alla sådana uppgifter om vad jag gör kan användas i onda syften och mot mig som person. Jag har självklart rätt till min personliga integritet.

Men samtidigt förstår jag inte de motsatta rörelserna som finns i både samhällsliv - på internet - och personligt liv; driften att höra till och rädslan för att uppslukas, det totala exponerandet med bilder och intimiteter jämsides med den blanka raden i fältet för internet-sidor: tidigare.

måndag 18 augusti 2008

Systemet som passar nördar - men vad vill de andra ha?

Nu är det strax skördetid och dags att hösta in resultaten. Men eftersom semestern nyss tog slut, finns det inte så mycket att skörda för enmansföretaget. Och den kreativa röran jag lämnade på skrivbordet före semestern har varken jäst till något smakrikt eller förmultnat till rik mylla. Konstigt.

Hur kan jag hitta ett system för allt som ska göras och som fungerar fram till nästa semester? Jag har massor av idéer för mitt företag och mitt liv, stora och små, långtidsverkande och snabbfixar - och allt samtidigt.

Jag är troooligen inte ensam i min önskan att bli mer produktiv. Därför finns det en marknad för managementläror. En av dessa så-här-kan-du-ta-kontrollen-över-ditt-arbetsliv-och-kanske-liv-läror refereras i Ny Teknik. Artikeln är stramt hållen och läsaren får själv dra sina slutsatser. Det är skönt att slippa bli utsatt för frälsning.

Vilket inte hindrar att jag vill ha en uppenbarelse om hur jag ska nå det paradis där harmoni råder. "Allt vi måste eller vill göra, stort som smått, ligger och skvalpar i huvudet och stör, så länge som vi inte plockar ut det och sätter in det i ett system", anser Dave Allen, som refereras i artikeln. Hans system, som sammanfattas i "en sak i taget", anses vara särskilt lämpat för datanördar.

Kanske det. Det verkar röra sig om etikettering och sortering. Det låter skönt, hanterligt, oerhört lockande och svårt. Att placera livet i en rad med lådor - eller kalla dem boxar om du vill - göra flödesscheman, rangordna, systematisera, flytta om, prioritera... Underbart! Jag fylls av en obeskrivlig längtan efter pärmar och fliksystem. Om kärleken till detta kännetecknar en nörd, så är jag en.

Definitionen av en nörd är inte glasklar. Är det just det fyrkantiga och systemälskande som kännetecknar en nörd? Att man VILL sortera? Medan resten av mänskligheten gillar runda, osystematiska företeelser och kökkenmöddingar i stället för pärmar?

Hur går det då för icke-nördarna? Får de vad de behöver i form av managementlitteratur? Eller klarar de livet och allt de vill och måste alldeles själva? Kan de överleva tills på söndag? Jag undrar.

onsdag 13 augusti 2008

Hur falskt sjunger en docka?

Det finns världar dit ingen kommer – inte i sitt eget kött och blod. Men som avatar eller elektronisk kasperdocka går det bra att dyka upp både här och där. Det mesta sker i elektronform på nätet. Folk träffas, gifter sig och skiljer sig, lever i sin e-post och läggs ut som kadaver och operationsexempel. Är det på riktigt? Är det verkligt? Det börjar bli svårt nu att tala om verklighet. Vilken verklighet?

Ceci n’est pas une pipe, nej, för det var en bild av en pipa. Då. Men idag är det en bild av en bild som är en bild av något annat. Allt syns genom rutor, på skärmar, genom glasögon, linser eller transparent plast. Och vi verkar vilja ha det så. Sitter man på ett enormt olympiastadion med en fantastisk show framför ögonen, så tittar man troligen ändå inte på den lilla röda pricken som sjunger från en position på planen, utan på storbildsskärmen, där det syns en rad av färgglada rutor som tillsammans ger illusionen av en liten flicka i tofsar som sjunger med glasklar stämma.

Men det var visst inte hon som sjöng. Är vi lurade? Om vi hade fått veta i förväg att det mesta vi skulle få se var en show, där helikopterresan in mot stadion var en skicklig animation, musiken kom från i förväg inspelade slingor, dansarna var hologram och talen skrivna av andra än dem som framförde dem – hade vi blivit mindre upprörda? Jag vet inte, men jag tror det. Vi verkar trivas fint med det indirekta för det mesta.

Inte konstigt att folk slår sig själva i huvudet med en slägga ibland. Då känns det i alla fall, om det inte tar så illa att det bedövar. Balansen mellan äkta känsla och bedövande förkonstling är svår.

Eller känns det mer om det är välregisserat än om det är på riktigt?

torsdag 7 augusti 2008

En recension som aldrig bort äga rum?

Apropå att vara snäll så kan man fråga sig vad kritik i form av recensioner har för uppgift. Är det varudeklaration, publikuppfostran, namedropping eller en stödjande pedagogik för konstutövaren? Eller kanske något helt annat, som lustmord och avrättning. Frågan är inte ny och svaren finns på kultursidorna.

I min lokaltidning Hallands Nyheter finns det ofta exempel på allt ovanstående. Recensionerna av lokala konserter läggs inte ut på nätet, så det finns inget att länka till. Jag saxar ur den senaste recensionen, som sannerligen inte var någon drapa - det betyder ju lovsång. Gitarrkonserten ägde rum i en kyrka. Jag utelämnar gitarristens namn. Recensenten heter däremot Sven Andersson:

"Vad sysslade egentligen mannen med framme vid altaret? ... Att tala om när X slutade stämma instrumentet och började musicera är en ren omöjlighet. ... Jag vet inte om det fanns någon vilja till musikalisk gestaltning men resultatet blev inte sällan fullständigt bisarrt. ... ... förstärkte bara intrycket av att denna konsert aldrig borde ha ägt rum. " (En konsert som aldrig borde ägt rum, Hallands Nyheter, augusti 2008)

Det är inte snällt skrivet - men det är inte heller recensenters uppgift att vara snälla. Man kan hävda att den artist som ger sig in i den professionella leken också måste tåla professionell kritik. Säkert vet Andersson vad han skriver om, så där finns inget att kritisera. Hans egen stil är här snärtig och fyndig. Det är tydligt att han njuter av det utmätta utrymmet, som han använder för ordlekar och spetsiga formuleringar.

Men varför så fullständigt krossa?

Kommer X nu att försöka förbättra och förändra sitt musicerande? Kommer han att spela vidare? Får han nya chanser hos arrangören? Eller har vi genom recensentens ingripande förskonats från att möta X igen? Och är i så fall världen bättre? Eller var det inte recensionens uppgift, kanske. Jag vet inte.

onsdag 6 augusti 2008

Hur snäll kan man bli?

Trenden är att man ska vara snäll. Stefan Einhorn gav till och med ut en uppmärksammad bok om det för ett tag sen. Det är svårt att säga mot när någon så välformulerat talar om hur snäll man ska vara och hur bra det blir för en själv och omvärlden.

Einhorn tycker inte heller att snällhet är det samma som mesighet och undfallenhet. Så, visst bör man vara snäll. Jag vill absolut inte säga emot. Det är dessutom mycket lättare att vara snäll när man är lycklig och lagom mätt, och så är det för mig just nu.

Men hur snäll kan man bli i mogen ålder? Jag har elaka tankar ibland. Absolut förfärliga! Jag gör kanske inte så många elaka saker, men jag har en hel del underlåtenhetssynder på mitt samvete, och det är kanske lika illa.

Helst bör man vara oreflekterat snäll. Självupptagenheten hos den som ständigt försöker vara snäll är väl inte så snäll? Eller blir man snällare av att ständigt tänka på saken? Jag är tveksam.

onsdag 23 juli 2008

Semester

För att få semester måste man arbeta. Annars finns det inget att ta ledigt från. Det ställer till problem för egenföretagaren, som skaffar sina egna jobb. Om man inte har skaffat något jobb, har man då semester? Det tål att tänka på. Under tiden tar jag en promenad.