söndag 31 augusti 2008

Integritetskränkande plånboksfynd skakar världen

På trottoaren låg det en plånbok strax intill en parkerad bil med barnstol. Det var lätt att föreställa sig en förälder som hade böjt sig in i bilen för att lyfta ut barnet och samtidigt tappat plånboken. Det var en solig morgon och brevbäraren var på väg ut på sin runda. Hon såg mig plocka upp plånboken.

Jag tvekade inför att öppna plånboken, eftersom det kändes som att kliva in på privat område med avsikten att stjäla. Men på något sätt var brevbärarens blick en garant för att jag inte hade oärliga avsikter. Att hon såg mig öppet göra intrånget, förtog delvis det laddade i min handling. Men bara delvis.

Jag hade redan gissat att plånbokens ägare hade bil och barn, och på grund av plånboken trodde jag att det var en man. En halv minut senare och efter att ha öppnat plånboken visste jag följande: namn, kön, adress, bank, arbetsplats, mobilnummer, sjukdom, utseende, ålder, personnummer, föreningstillhörighet, intresse och körkort. Hade jag fortsatt att rota i de olika plånboksfacken, så hade jag säkert fått veta mer om ägaren.

Med datorns hjälp och ännu lite mer tid hade jag snabbt kunnat kartlägga personen in i de större och mindre skrymslen som en människas liv har. Några personliga intervjuer med grannar eller arbetskamrater hade gett mig ytterligare dimensioner i bilden av den plånbokstappande pappan, som en sommarmorgon parkerade på gatan och gick med familjen för att köpa glass.

Är du beredd att öppna ditt liv för vem som helst på gatan? Jag tror att de flesta svarar nej. Var går gränsen för den personliga integriteten? Det är en annan fråga som inte har något enkelt svar.

Men varför är vi noga med den fasad vi visar och när vi visar den? Varför känns det så farligt när någon närmar sig integritetsgränsen?

Det konstiga är väl att allt fler öppnar sig för allt fler på internet. I allmänhet är det ofarligt för den personliga säkerheten att berätta om sig själv. De flesta människor är som du själv: snälla och nyfikna. Samtidigt tenderar vi att försöka skydda oss på olika sätt mot intrång, både mot fysiska och i andra avseenden integritetsstörande närmanden. Marknaden för övervakningskameror, kodlås och säkerhetslösningar för villor är stor.

Och nu ska man kunna surfa utan spår, utan att någon får veta vilka sidor man har tittat på. Hur viktigt är det? Går det att jämföra med att det är privat vad jag har lånat på biblioteket? Ja, kanske. Alla sådana uppgifter om vad jag gör kan användas i onda syften och mot mig som person. Jag har självklart rätt till min personliga integritet.

Men samtidigt förstår jag inte de motsatta rörelserna som finns i både samhällsliv - på internet - och personligt liv; driften att höra till och rädslan för att uppslukas, det totala exponerandet med bilder och intimiteter jämsides med den blanka raden i fältet för internet-sidor: tidigare.

måndag 18 augusti 2008

Systemet som passar nördar - men vad vill de andra ha?

Nu är det strax skördetid och dags att hösta in resultaten. Men eftersom semestern nyss tog slut, finns det inte så mycket att skörda för enmansföretaget. Och den kreativa röran jag lämnade på skrivbordet före semestern har varken jäst till något smakrikt eller förmultnat till rik mylla. Konstigt.

Hur kan jag hitta ett system för allt som ska göras och som fungerar fram till nästa semester? Jag har massor av idéer för mitt företag och mitt liv, stora och små, långtidsverkande och snabbfixar - och allt samtidigt.

Jag är troooligen inte ensam i min önskan att bli mer produktiv. Därför finns det en marknad för managementläror. En av dessa så-här-kan-du-ta-kontrollen-över-ditt-arbetsliv-och-kanske-liv-läror refereras i Ny Teknik. Artikeln är stramt hållen och läsaren får själv dra sina slutsatser. Det är skönt att slippa bli utsatt för frälsning.

Vilket inte hindrar att jag vill ha en uppenbarelse om hur jag ska nå det paradis där harmoni råder. "Allt vi måste eller vill göra, stort som smått, ligger och skvalpar i huvudet och stör, så länge som vi inte plockar ut det och sätter in det i ett system", anser Dave Allen, som refereras i artikeln. Hans system, som sammanfattas i "en sak i taget", anses vara särskilt lämpat för datanördar.

Kanske det. Det verkar röra sig om etikettering och sortering. Det låter skönt, hanterligt, oerhört lockande och svårt. Att placera livet i en rad med lådor - eller kalla dem boxar om du vill - göra flödesscheman, rangordna, systematisera, flytta om, prioritera... Underbart! Jag fylls av en obeskrivlig längtan efter pärmar och fliksystem. Om kärleken till detta kännetecknar en nörd, så är jag en.

Definitionen av en nörd är inte glasklar. Är det just det fyrkantiga och systemälskande som kännetecknar en nörd? Att man VILL sortera? Medan resten av mänskligheten gillar runda, osystematiska företeelser och kökkenmöddingar i stället för pärmar?

Hur går det då för icke-nördarna? Får de vad de behöver i form av managementlitteratur? Eller klarar de livet och allt de vill och måste alldeles själva? Kan de överleva tills på söndag? Jag undrar.

onsdag 13 augusti 2008

Hur falskt sjunger en docka?

Det finns världar dit ingen kommer – inte i sitt eget kött och blod. Men som avatar eller elektronisk kasperdocka går det bra att dyka upp både här och där. Det mesta sker i elektronform på nätet. Folk träffas, gifter sig och skiljer sig, lever i sin e-post och läggs ut som kadaver och operationsexempel. Är det på riktigt? Är det verkligt? Det börjar bli svårt nu att tala om verklighet. Vilken verklighet?

Ceci n’est pas une pipe, nej, för det var en bild av en pipa. Då. Men idag är det en bild av en bild som är en bild av något annat. Allt syns genom rutor, på skärmar, genom glasögon, linser eller transparent plast. Och vi verkar vilja ha det så. Sitter man på ett enormt olympiastadion med en fantastisk show framför ögonen, så tittar man troligen ändå inte på den lilla röda pricken som sjunger från en position på planen, utan på storbildsskärmen, där det syns en rad av färgglada rutor som tillsammans ger illusionen av en liten flicka i tofsar som sjunger med glasklar stämma.

Men det var visst inte hon som sjöng. Är vi lurade? Om vi hade fått veta i förväg att det mesta vi skulle få se var en show, där helikopterresan in mot stadion var en skicklig animation, musiken kom från i förväg inspelade slingor, dansarna var hologram och talen skrivna av andra än dem som framförde dem – hade vi blivit mindre upprörda? Jag vet inte, men jag tror det. Vi verkar trivas fint med det indirekta för det mesta.

Inte konstigt att folk slår sig själva i huvudet med en slägga ibland. Då känns det i alla fall, om det inte tar så illa att det bedövar. Balansen mellan äkta känsla och bedövande förkonstling är svår.

Eller känns det mer om det är välregisserat än om det är på riktigt?

torsdag 7 augusti 2008

En recension som aldrig bort äga rum?

Apropå att vara snäll så kan man fråga sig vad kritik i form av recensioner har för uppgift. Är det varudeklaration, publikuppfostran, namedropping eller en stödjande pedagogik för konstutövaren? Eller kanske något helt annat, som lustmord och avrättning. Frågan är inte ny och svaren finns på kultursidorna.

I min lokaltidning Hallands Nyheter finns det ofta exempel på allt ovanstående. Recensionerna av lokala konserter läggs inte ut på nätet, så det finns inget att länka till. Jag saxar ur den senaste recensionen, som sannerligen inte var någon drapa - det betyder ju lovsång. Gitarrkonserten ägde rum i en kyrka. Jag utelämnar gitarristens namn. Recensenten heter däremot Sven Andersson:

"Vad sysslade egentligen mannen med framme vid altaret? ... Att tala om när X slutade stämma instrumentet och började musicera är en ren omöjlighet. ... Jag vet inte om det fanns någon vilja till musikalisk gestaltning men resultatet blev inte sällan fullständigt bisarrt. ... ... förstärkte bara intrycket av att denna konsert aldrig borde ha ägt rum. " (En konsert som aldrig borde ägt rum, Hallands Nyheter, augusti 2008)

Det är inte snällt skrivet - men det är inte heller recensenters uppgift att vara snälla. Man kan hävda att den artist som ger sig in i den professionella leken också måste tåla professionell kritik. Säkert vet Andersson vad han skriver om, så där finns inget att kritisera. Hans egen stil är här snärtig och fyndig. Det är tydligt att han njuter av det utmätta utrymmet, som han använder för ordlekar och spetsiga formuleringar.

Men varför så fullständigt krossa?

Kommer X nu att försöka förbättra och förändra sitt musicerande? Kommer han att spela vidare? Får han nya chanser hos arrangören? Eller har vi genom recensentens ingripande förskonats från att möta X igen? Och är i så fall världen bättre? Eller var det inte recensionens uppgift, kanske. Jag vet inte.

onsdag 6 augusti 2008

Hur snäll kan man bli?

Trenden är att man ska vara snäll. Stefan Einhorn gav till och med ut en uppmärksammad bok om det för ett tag sen. Det är svårt att säga mot när någon så välformulerat talar om hur snäll man ska vara och hur bra det blir för en själv och omvärlden.

Einhorn tycker inte heller att snällhet är det samma som mesighet och undfallenhet. Så, visst bör man vara snäll. Jag vill absolut inte säga emot. Det är dessutom mycket lättare att vara snäll när man är lycklig och lagom mätt, och så är det för mig just nu.

Men hur snäll kan man bli i mogen ålder? Jag har elaka tankar ibland. Absolut förfärliga! Jag gör kanske inte så många elaka saker, men jag har en hel del underlåtenhetssynder på mitt samvete, och det är kanske lika illa.

Helst bör man vara oreflekterat snäll. Självupptagenheten hos den som ständigt försöker vara snäll är väl inte så snäll? Eller blir man snällare av att ständigt tänka på saken? Jag är tveksam.