torsdag 7 augusti 2008

En recension som aldrig bort äga rum?

Apropå att vara snäll så kan man fråga sig vad kritik i form av recensioner har för uppgift. Är det varudeklaration, publikuppfostran, namedropping eller en stödjande pedagogik för konstutövaren? Eller kanske något helt annat, som lustmord och avrättning. Frågan är inte ny och svaren finns på kultursidorna.

I min lokaltidning Hallands Nyheter finns det ofta exempel på allt ovanstående. Recensionerna av lokala konserter läggs inte ut på nätet, så det finns inget att länka till. Jag saxar ur den senaste recensionen, som sannerligen inte var någon drapa - det betyder ju lovsång. Gitarrkonserten ägde rum i en kyrka. Jag utelämnar gitarristens namn. Recensenten heter däremot Sven Andersson:

"Vad sysslade egentligen mannen med framme vid altaret? ... Att tala om när X slutade stämma instrumentet och började musicera är en ren omöjlighet. ... Jag vet inte om det fanns någon vilja till musikalisk gestaltning men resultatet blev inte sällan fullständigt bisarrt. ... ... förstärkte bara intrycket av att denna konsert aldrig borde ha ägt rum. " (En konsert som aldrig borde ägt rum, Hallands Nyheter, augusti 2008)

Det är inte snällt skrivet - men det är inte heller recensenters uppgift att vara snälla. Man kan hävda att den artist som ger sig in i den professionella leken också måste tåla professionell kritik. Säkert vet Andersson vad han skriver om, så där finns inget att kritisera. Hans egen stil är här snärtig och fyndig. Det är tydligt att han njuter av det utmätta utrymmet, som han använder för ordlekar och spetsiga formuleringar.

Men varför så fullständigt krossa?

Kommer X nu att försöka förbättra och förändra sitt musicerande? Kommer han att spela vidare? Får han nya chanser hos arrangören? Eller har vi genom recensentens ingripande förskonats från att möta X igen? Och är i så fall världen bättre? Eller var det inte recensionens uppgift, kanske. Jag vet inte.