onsdag 13 augusti 2008

Hur falskt sjunger en docka?

Det finns världar dit ingen kommer – inte i sitt eget kött och blod. Men som avatar eller elektronisk kasperdocka går det bra att dyka upp både här och där. Det mesta sker i elektronform på nätet. Folk träffas, gifter sig och skiljer sig, lever i sin e-post och läggs ut som kadaver och operationsexempel. Är det på riktigt? Är det verkligt? Det börjar bli svårt nu att tala om verklighet. Vilken verklighet?

Ceci n’est pas une pipe, nej, för det var en bild av en pipa. Då. Men idag är det en bild av en bild som är en bild av något annat. Allt syns genom rutor, på skärmar, genom glasögon, linser eller transparent plast. Och vi verkar vilja ha det så. Sitter man på ett enormt olympiastadion med en fantastisk show framför ögonen, så tittar man troligen ändå inte på den lilla röda pricken som sjunger från en position på planen, utan på storbildsskärmen, där det syns en rad av färgglada rutor som tillsammans ger illusionen av en liten flicka i tofsar som sjunger med glasklar stämma.

Men det var visst inte hon som sjöng. Är vi lurade? Om vi hade fått veta i förväg att det mesta vi skulle få se var en show, där helikopterresan in mot stadion var en skicklig animation, musiken kom från i förväg inspelade slingor, dansarna var hologram och talen skrivna av andra än dem som framförde dem – hade vi blivit mindre upprörda? Jag vet inte, men jag tror det. Vi verkar trivas fint med det indirekta för det mesta.

Inte konstigt att folk slår sig själva i huvudet med en slägga ibland. Då känns det i alla fall, om det inte tar så illa att det bedövar. Balansen mellan äkta känsla och bedövande förkonstling är svår.

Eller känns det mer om det är välregisserat än om det är på riktigt?