söndag 31 augusti 2008

Integritetskränkande plånboksfynd skakar världen

På trottoaren låg det en plånbok strax intill en parkerad bil med barnstol. Det var lätt att föreställa sig en förälder som hade böjt sig in i bilen för att lyfta ut barnet och samtidigt tappat plånboken. Det var en solig morgon och brevbäraren var på väg ut på sin runda. Hon såg mig plocka upp plånboken.

Jag tvekade inför att öppna plånboken, eftersom det kändes som att kliva in på privat område med avsikten att stjäla. Men på något sätt var brevbärarens blick en garant för att jag inte hade oärliga avsikter. Att hon såg mig öppet göra intrånget, förtog delvis det laddade i min handling. Men bara delvis.

Jag hade redan gissat att plånbokens ägare hade bil och barn, och på grund av plånboken trodde jag att det var en man. En halv minut senare och efter att ha öppnat plånboken visste jag följande: namn, kön, adress, bank, arbetsplats, mobilnummer, sjukdom, utseende, ålder, personnummer, föreningstillhörighet, intresse och körkort. Hade jag fortsatt att rota i de olika plånboksfacken, så hade jag säkert fått veta mer om ägaren.

Med datorns hjälp och ännu lite mer tid hade jag snabbt kunnat kartlägga personen in i de större och mindre skrymslen som en människas liv har. Några personliga intervjuer med grannar eller arbetskamrater hade gett mig ytterligare dimensioner i bilden av den plånbokstappande pappan, som en sommarmorgon parkerade på gatan och gick med familjen för att köpa glass.

Är du beredd att öppna ditt liv för vem som helst på gatan? Jag tror att de flesta svarar nej. Var går gränsen för den personliga integriteten? Det är en annan fråga som inte har något enkelt svar.

Men varför är vi noga med den fasad vi visar och när vi visar den? Varför känns det så farligt när någon närmar sig integritetsgränsen?

Det konstiga är väl att allt fler öppnar sig för allt fler på internet. I allmänhet är det ofarligt för den personliga säkerheten att berätta om sig själv. De flesta människor är som du själv: snälla och nyfikna. Samtidigt tenderar vi att försöka skydda oss på olika sätt mot intrång, både mot fysiska och i andra avseenden integritetsstörande närmanden. Marknaden för övervakningskameror, kodlås och säkerhetslösningar för villor är stor.

Och nu ska man kunna surfa utan spår, utan att någon får veta vilka sidor man har tittat på. Hur viktigt är det? Går det att jämföra med att det är privat vad jag har lånat på biblioteket? Ja, kanske. Alla sådana uppgifter om vad jag gör kan användas i onda syften och mot mig som person. Jag har självklart rätt till min personliga integritet.

Men samtidigt förstår jag inte de motsatta rörelserna som finns i både samhällsliv - på internet - och personligt liv; driften att höra till och rädslan för att uppslukas, det totala exponerandet med bilder och intimiteter jämsides med den blanka raden i fältet för internet-sidor: tidigare.