tisdag 14 oktober 2008

Är kvinnor sjukare?

Jag läser i DN om unga kvinnor och diagnosen borderline. Tidigare har Svenska Dagbladet haft en artikelserie om unga kvinnor och ADHD.

Ingen tvekan om att de unga kvinnorna har problem och mår illa. Men är de sjuka, eller hur ska vi definiera deras problem?

Om det finns en diagnos för deras tillstånd, så kanske man också kan kalla dem sjuka. Är de sjuka, så måste vi diskutera om de ska få rätt till behandling, vård och rehabilitering för allmänna medel. Om det inte finns någon diagnos eller etikett på deras tillstånd, så blir det knappast någon vård heller. I alla fall inte med allmänna medel.

Men nu finns det diagnoser, och det väcker en rad frågor.

Artikelserierna i DN och SvD är goda journalistiska produkter, balanserade och återhållsamma. Det är inga sensationsskriverier. Men ändå ...

Är det rimligt att diagnosticera, medicinera och terapibehandla den här typen av problem? Beskrivningen av deras liv visar absolut att kvinnorna har det svårt i ett eller flera avseenden. Men är problemen av en sådan art att de ska få en diagnos? Eller är det inte arten, utan graden av problemen som ger kvinnorna problem? Ofta verkar det vara ganska vardagliga svårigheter: karriären är trasslig, relationerna är trassliga, de hoppar hit och dit i livet, de är begåvade men har svårt att hitta rätt, de har "grejer" för sig, till exempel tvångshandlingar eller verbala tics, de drabbas av omotiverade känsloutbrott, knepigheter ...

Själv brukar jag försöka vara självironisk och peka på min Asperger Light. Och något ligger det i det - visst har jag sådana drag. Alla människor har mängder av personlighetsdrag, mixen är individuell och ibland får vi stora problem av blandningens obalans. När livskriserna slår till blir det plötsligt omöjligt att hantera livet. Men i den vardagliga lunken fungerade ändå det mesta.

Det är just det. Kriser och sammanbrott är svåra att hantera. Det är svårt att bli en mogen människa. Det är svårt att leva, och det gör ofta ont. Är det verkligen rimligt att vuxenblivandet (som inte har så mycket med ålder att göra) eller den personliga utvecklingen ska få en diagnos? Och är det inte liiiite konstigt att just kvinnor, ofta unga, är överrepresenterade under diagnosrubrikerna depression, ADHD och borderline?

Kvinnorna är tacksamma för den hjälp de har fått. Och säkert är den bra, om man med det menar att de har fått en stödjande struktur som de mår bra av. Men ändå ...

En personlighetsstörning är en störning om den hindrar individen att leva ett "normalt" liv i ett normalt samhälle. Det är i alla fall en definition ... Men vad är normalt och rimligt? Gränsen mellan normal och icke normal är inte enkel att dra. Kanske kvinnorna och vi andra, eventuellt normala, drar gränsen på olika ställen?

En sjukdom eller störning är inte en absolut företeelse. Det är inte som att vara upptäcksresande och plötsligt se en ny struktur sticka upp ur havet. Oj, titta, Australien! En ny kontinent. En ny stad. En ny plats. Vi kallar just den här landmassan för Australien.

Nej, diagnoserna är delvis sociala. Inte så att de är relativa, de bygger på verkliga fynd, men VI bestämmer om det är sjukligt eller friskt. Det är inte inskrivet i grundlagen eller religiösa skrifter vad som är sjukt eller friskt, vad som är sjukdom och vad som är god hälsa.

Definitionerna kan exempelvis grunda sig på fynd som tydliggörs av mätningar. Definitionen kan också utgå från vad vi vill ska vara sjukdom enligt vår religion eller politiska åskådning. En annan definitionsgrund är vad läkemedelsbolagen har medicin för, eller vilken terapi som behöver ett beteende som motsvarar terapins syfte. Symptomen kanske ska räknas in under diagnos A eller B. Eller inte alls. Vissa symptom sammanför vi under rubriken mässling, andra kallar vi för nässelutslag eller influensa. Och så vidare.

Så vad är det som gäller när nu ADHD och borderline har fått nyhetsvärde och beskrivs i Sveriges största tidningar?

Och återigen - varför är kvinnor sjuka? Varför ska just unga kvinnor bära omkring på dessa diagnoser? Något är ruttet här. Men vad?