tisdag 3 november 2009

Åh Ullared

Nu är det dags för reportaget från Ullared och shoppingparadiset Gekås. Det är inte en dag för tidigt. För i Ullared finns den verkliga verkligheten, de verkliga människorna och de verkliga händelserna.

Men är det inte märkligt att verkligheten ter sig så futtig? Shoppa, supa, köpa sig stimulans och bekräftelse, samtala om fynd man har gjort ... Är det vad den riktiga, verkliga människan lever av och drömmer om?

Eller sätter man sig på höga hästar om man tycker att Ullaredslivet är futtigt? Det är väldigt, väldigt många som tycker att det är kul att shoppa loss, jämföra fynd och handla nya kläder. Varför ska man se ner på det? Och tänk på alla som försöker få vardagsekonomin att gå ihop och välkomnar möjligheten att tjäna på att handla plastpåsarna i Ullared istället för på det lokala, dyra Hemköpet. För det är smart att köpa i Ullared när man tjänar på det, eller hur?

På löpsedeln häromdagen kände sig ett par av dokusåpans huvudpersoner illa behandlade. De hade trakasserats genom telefonsamtal på grund av programmet, och de var heller inte nöjda med hur de framställdes i tv:n. Jag förstår dem - i tv blir alla vanor och beteenden förstorade så de passar i dramaturgin. Ingen känner väl igen sig på foton? Ingen VILL väl vara så som man ser ut på foton...?

Så hur ser verkligheten ut när den är som i Ullared? Jag vill inte se ner på någon som lägger sin semester där, men jag kan inte låta bli. Är det utvecklande för människan, intellektet eller känslolivet att shoppa i Ullared, även som en medveten akt? Jag tror inte det. Ullared står för att fylla ett hål i människan, och att fylla det hålet med shopping verkar så tomt, så tomt ... så meningslöst. Det KAN inte vara det bästa man kan göra. Det är helt enkelt skit. Att göra fyndköp för att klara vardagen är naturligtvis OK, men att shoppa som intresse ...?

Så tycker jag. Konsumismen är en sjukdom. Och modebloggandet är lika tomt.

Eller har jag fel?

Är förresten Göran Hägglund informerad om vad verkligheten sysslar med i Ullared?

onsdag 26 augusti 2009

Att välja eller inte är inte frågan. Men att slippa.

Jag bor i Halland. Där finns Vårdval Halland. Strax intill Halland ligger Västra Götalandsregionen. Där är det stora just nu att man får välja vårdcentral. VÄLJA, smaka på det, du får VÄLJA. Visst är det fint?

Ja, jag är ironisk. Jag vill veta vilka fördelarna är med att jag får välja just vilken vårdcentral jag ska besöka.

Kommer den enskilde vårdtagaren att gynnas? Blir vårdcentralerna bättre där de nu är dåliga? Kommer vården att bli bättre där den nu är sämre? Eller tror någon att den kommer att bli billigare, snabbare, mer professionell, roligare, skönare, göra mindre ont? Kommer vi att bli friskare, äldre, gladare, lyckligare eller smalare?

Svensk sjukvård idag är både proffsig och valhänt och uppvisar många motsägelser. Den tekniska och medicinska utvecklingen förbättrar livet för många svårt sjuka. Samtidigt springer folk till doktorn för halsont och en vrickad fot. Den som har pengar kan köpa sig en snabboperation, medan den som bor i en folkrik betongförort inte har så många vårdcentraler att välja mellan. Konstigt, konstigt att inte så många sjukvårdsarbetare eller sjukvårdstjänstemän vill etablera vårdcentraler där ...

Den enda som kommer att tjäna pengar på vårdvalet, antingen det är av modell Västra Götalandsregionen eller Halland, är de som nu etablerar sig med en vårdcentral för att så småningom sälja den till någon av de stora vårdföretagen. Eller de politiker som anser att FRIA VAL är det enda kriterium som kan ge oss ett bättre liv och en bättre sjukvård. Och med val menar de oftast att man slipper att välja landstinget.

Visa mig vinsten för samhället eller den enskilde vårdtagaren med Vårdvalen, och jag ska böja mig. Sälj inte ut vården. Låt mig slippa välja att välja hela tiden. Jag tror inte att just detta mitt val mellan vårdcentraler är den faktor som ger mig bättre vård.

Rickard gillar det fria vårdvalet - men varför?

tisdag 14 juli 2009

Ska alla stenar hem till Aten?






På Atens stadsklippa, Akropolis, ligger några tempel sedan två tusen år. Det är ett tag sen de byggdes. Kulturer och politiska system har kommit och gått, politiker och kulturpersonligheter har fötts och dött. Och synen på antiken växlar i takt med
strändernas svall. Just nu kan man kanske beskriva vår (och då menar jag svensk medelklass) antiksyn så här:

Antiken är vår kulturs vagga, speciellt tycker vi om några århundraden före år noll i Grekland. Visserligen var demokratin ofullständig, kvinnor och slavar hade inte mycket att säga till om, men den var ändå en god början till det vi idag kallar för demokrati. Det politiska system som uppstod i nuvarande Grekland lade grunden för romarriket, och den statsbildningen i sin tur var väl en föregångare till EU. Typ? I alla fall var litteraturen och konsten jättejättebra. Och därefter har det bara gått utför.

Det känns som om vår historiesyn fortfarande karakteriseras av tron på en guldålder som aldrig kommer åter. Särskilt känns det så, när Parthenonfrisens hemvist diskuteras. I Grekland kallas den Parthenonfris - i Great Britain är det the Elgin Marbles.

Historien om hur British Museum kom att äga delar av Parthenon låter olika beroende på vem som berättar den. Var det ett köp i god tro eller inte? För dagens atenare är det i alla fall klart att stenarna nu ska hem till Aten. Den tanken hyllade framlidna kulturministern Melina Mercouri, och i juni 2009 stod till slut det nya Akropolismuseet klart. Därmed finns det ett säkert hem för de statyer som hotades av luftföroreningar och krigshandlingar när de stod på platsen de en gång designades för.
På kvällen glöder det nya, svarta museet inifrån. Det skiljer sig från den omgivande, ljusa bebyggelsen genom raka linjer och aggressiva vinklar. Under dagarna i det vita, grekiska solljuset ligger museet som en taggig svart påminnelse om något som saknas. Hela byggnaden är en enda anklagelse mot British Museum. Det brittiska dåliga samvetet späs på i utställningssalarna genom skyltar vid varje gipskopia: BM. Finns för närvarande på British Museum.

Så fortsätt att sjunga, gudinna, om vreden som drabbar om stenarna skingras för mycket. Akropolistemplen har förändrat utseende på flera sätt sedan de byggdes. De vita statyerna var från början målade i klara färger och Parthenonfrisens figurer lutade sig mot en starkt blå bakgrund. Det där har nog ingen tänkt återställa. Men åsikten att statyerna som en gång fanns på Parthenon bör komma tilbaka till Aten, den åsikten är politiskt korrekt just nu, både i Aten och London. British Museum vägrar ännu att återlämna the Marbles med hänvisning till dokument.

Och vad ska man tänka om detta? Bör alla museiföremål återlämnas till de platser de kom ifrån? Bör särskilda kulturer få tilbaka sina reliker? Ska bara vissa, särskilt starka röster, få tillbaka en del kulturella rikedomar? Är några miljöer och föremål viktigare att bevara på ursprungsplatsen än andra? Eller har dessa frågor alldeles självklara svar?

Grundtips: Parthenonfrisen landar en dag i Aten igen, om bara atenarna inte tjatar för mycket. Tyst diplomati kan stilla vreden hos stridande atenare. Men gardera med kryss: Akropolistemplet får låna the Elgin Marbles om British Museum får låna en massa annat. Antikens konstföremål skaffar klippkort mellan Ön och kontinenten. Kanske till och med Asien eller Afrika får låna en skärva? En liten stund?

måndag 13 april 2009

Kan man sona sitt brott?

Nu diskuterar vi Annika Östberg, som länge suttit i fängelse i USA. Om hon höll i vapnen vid de tre morden hon straffas för eller inte är en sak. Men hon var där och verkar inte ha gjort något för att hejda mördaren.

Nu svänger åsikterna hit och dit. Hur skyldig är hon? Svårt att veta hur skuldskalan ser ut, men rättsväsendet har gjort en bedömning. Den skickade henne i amerikanskt fängelse.

Nu sägs det att hon har ångrat sig, ändrat sig och blivit en annan människa.

Kan man det?

Annika Östberg ser ganska vanlig ut, hon är svensk-tycker vi -och kan hon verkligen ha begått mord? Det är synd om henne som måste sitta inlåst så länge. Vi ser ett ansikte och därmed får mördaren ett ansikte, en personlighet, en bakgrund och kanske en framtid. Det är mycket lättare att identifiera sig med en blond Annika som gjort bort sig än en anonym kvinna utan ansikte. Det är så lätt att ryckas med i den massmediala grötströmmen: Hon måste få komma till Sverige för att ... varför? Amerikanska fängelser är fel? Det amerikanska rättssystemet inte passar svenskar? Livstid är för långt? Det senare är en synpunkt som dagens svenska domare inte delar. Livstid börjar bli populärt.

Men kanske har Annika Östeberg sonat sitt brott? Kan man det? Ska vi "ta hem" de andra: narkotikabrottslingarna och sexbrottslingarna? Har våldtäktsmännen sonat sina brott efter några decennier? Hur många år behöver en pedofil sitta inne? Eller ska de sitta i fängelse i andra länder, eftersom de inte har några ansikten och inga namn?

Jag har ingen aning. Men medge att det är lätt att dras med i en känslogröt när enskilda fall talar till hjärtat, och principerna kolliderar med önskningarna om en god värld.

tisdag 24 februari 2009

Tekniksjukan - en sjukdom med traditioner

Det är inte lätt att vara människa. Ibland får man en önskan man vill tillfredsställa. Ofta vet man inte varifrån den kommer, men plötsligt är den bara där och pockar på att bli uppfylld.



Inte visste vi att vi önskade elektricitet. Men så var det. Och sen byggdes det vattenkraftverk, kärnkraftverk, vindkraftverk, elkraftverk av diverse slag för att ge oss kraft att uppfylla våra önskningar. Och alla har de sina nackdelar.



Enligt Nationalencyklopedin är teknik en "sammanfattande benämning på alla människans metoder att tillfredsställa sina önskningar genom att använda fysiska föremål."



Men det ser ut som om varje teknik som försöker uppfylla våra önskningar också drabbar oss med ett bakslag som oväntat slår till. Finns det alltid en baksida med varje önskan som uppfylls?



Det verkar så! För varje uppfylld önskan anländer en negativ konsekvens. Det är nog bara att bita ihop och ta itu med konsekvenserna.



Visst verkar till exempel vindkraften ren och snygg? Jag tycker att de där ståtliga väderkvarnarna är vackra. Och inte spiller de ut så mycket skit i landskapet.



Men tydligen drabbar de oss ändå. Men det har å andra sidan varje ny teknik gjort. Det är svårt att hänga med för oss människor. Det är som om ett immunsförsvar mot nymodigheter automatiskt går igång, och så ger den nya tekniken en ny sjukdom: elöverkänslighet, hastighetsrädsla, bildskärmsreaktioner, tågfobi eller något annat. Vindkraften är inte något undantag.

Upplevelser i billandet

Upplevelser i billandet

I Varberg öppnade 23 februari en ny bilhall. Kostnad: 60 miljoner.

Det måste kännas en aning skakigt att satsa när bilindustrin gungar. Men vad ska en bilhandlare annars göra?
­- Idag ska det vara en upplevelse att handla bil, säger Gregor Tovek i Hallands Nyheters artikel den 20 februari.
Till upplevelsen räknas den designade miljön.

Det är nog bra om det är väldesignat, när väggarna rasar in och golvet spricker och glasrutorna spänns och till slut brister. Det är så mycket roligare att gå under i ett snyggt sammanhang.

Eller hur ska det gå? Och hur ska vi ha det under tiden? Jag skriver mer om detta senare i vår på http://www.bil-javeln.se.

fredag 20 februari 2009

Alla gör rätt - ät skit

Det där med fildelning. Pirate Bay. Rätt och fel. Det ska bli intressant att se vad som händer, och när det händer. Just nu är det i alla fall ett rättsfall, eller hur.

Vad är lagligt och olagligt? En kommentar jag läste tog upp FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Naturligtvis är det enkelt att finna två paragrafer i deklarationen med två helt motstridiga åsikter. I det här fallet finns det en paragraf om ideell upphovsrätt och en annan om kulturdelaktighet, och möjligen kan man anse att de strider mot varandra i detta fall ...

Begreppen kultur och upphovsrätt är ju inte solklara, enkla att definiera eller avgränsa.

Inte heller lagligt och olagligt är begrepp som är huggna i sten eller en gång för alla fastställda. Därför har vi också rättssalar, advokater och åklagare. Ett juridiskt system.

Nu är förstås inte det juridiska systemet ofelbart. Ofta upplevs det nog som att lagen är i otakt med tiden. Vad som ett århundrade är olagligt, till exempel barnafödande utanför äktenskap eller rusdrycksförtäring i park, är ett annat århundrade helt vardagligt och lagligt. Samhället förändras och vår moraluppfattning ändras i takt med detta, eller om det är tvärtom. Och ibland går det i otakt.

I bästa fall stämmer moraluppfattningen - den allmänna i ett samhälle? - överens med lagen. Men frågorna är många. Vems moral är det som uttrycks i lagen? Vad säger mullorna, vad säger mullornas landsmän? Vad säger kommunisten jämfört med maktöverbyggnadsapparaten i hennes land?

Det är ett skäl till att vissa rättsfall får större uppmärksamhet än andra: de handlar om att moraluppfattningen hos många individer krockar med den rådande lagen.

Så är det i Pirate Bay-målet. Fråga i vilken skolklass som helst (och flera tidningar har gjort just det) hur många tonåringar som tycker att fildelning är fel. Det är inte så många.

Ett argument drar som en underjordisk ström i detta sammanhang. Sällan bubblar det upp till ytan, och det är synd, för kommer det inte upp i dagen så är det svårt att få syn på det:
Om alla gör det, så är det inte olagligt. Så himla många gör det, så det kan inte vara fel!

Som vanligt är jag ytterst tveksam. Jag har ingen aning om vad som är rätt eller fel. Men för att i alla fall bemöta det där underjordiska argumentet tycker jag följande är bra:
Miljoner flugor kan inte ha fel. Ät skit.

tisdag 27 januari 2009

Asa-Tor existerar, och det gör tomten också

Om några dagar framlägger Fredrik Gregorius, religionsvetare vid Lunds universitet, en avhandling om moderna människor som tror på asagudarna. Så här säger Gregorius i pressmeddelandet:
- De är som alla andra i 90 procent av sitt liv, tror jag, fast de har detta speciella andliga intresse. Många är väldigt insatta i den senaste forskningen om fornnordisk kultur och religion, säger han och betonar att asatron inte alls utgör någon sekt.
Men lite konstiga är de väl? I alla fall om man ska ta rubriken på pressmeddelandet på allvar: "Tro på asagudarna". Jag har inte läst avhandlingen och vet inte om Gregorius diskuterar begreppet tro eller om han låter de asatroende göra det. Kanske anser de asatroende att man inte behöver något element av rimlighet om man tror, att man kan bestämma sig för att tro på vad som helst och att det betyder ... ja, vad? Kanske "att tro" bara är ett begrepp i motsats till "att veta"? Eller kanske "att tro" betyder att det man tror på också blir verkligt? Eller att det man tror på därmed i någon mening existerar?

Det skulle exempelvis kunna betyda, att om du tror på något, så finns det du tror på just för dig. Tror jag alltså på en gud, så finns han därmed. Tror jag på asagudarna, så finns de. Tor kör runt i vagnen och då mullrar åskan. Tror jag.

Man får vara glad att det inte står "Kunskap om asagudarnas existens".Hur det är med asarna i Varberg låter jag vara osagt. De kanske håller till innanför fästningens murar. Jag har lagt till min blogg i Varbergbloggkartan.se!



torsdag 22 januari 2009

Den heliga bilen

Enligt Svenska Dagbladet idag 22 januari har Södra Länken i Stockholm stora problem med trafikstockningar. Leden förväntades för några år sen ta emot 68 000 fordon per dygn. Nu fylls den av 100 000 fordon. Kommer den ekonomiska krisen att minska på trafikmängden? Jag antar att trafikräknarna inte har hunnit se tecken på vare sig det ena eller det andra.

Men jag tvivlar ändå på att en eventuell trafikminskning är proportionell till den ekonomiska krisen. Bilen är så mycket, mycket mer än en bil. Är dessutom bensinpriset hyfsat lågt, så väljer vi bilen för att ta oss fram. Kosta vad det kosta vill.

Vad är bilen? Just nu tycks den vara den västerländska ekonomins enda motor (sic!). Om bilföretagen går dåligt, så förlorar folk framtidstron och i värsta fall sina hem. Om bilföretagen går dåligt, så måste regeringarna dela ut krispaket och stödstrumpor. Om bilföretagen går dåligt, så är det verkligen kris.

Hur i helvete kunde det bli så här? Låt ögat bara glida ut över världen – det vill säga den västerländska – och överallt ser du bilarna och deras spår. En enda produkt som utgör fundamentet för en civilisation, en enda grej som snart är lika vanlig på alla världsdelar nära dig och dina grannar.

Bilen är frihet, industri, historia, kärlek, design, teknik, innovation, brottsplats, familjebubbla, miljöförstörare, mekanik, skönhet, elektronik, liv och död. Låter som en religion. Finns det plats för tvivel?

söndag 4 januari 2009

De ofödda

Hur ska vi handskas med våra ofödda barn? Marcus Birro intervjuas i SvD den 4 januari med anledning av en kommande bok om något helt annat. Men han har haft anledning att tänka på frågan om de ofödda. Han är far till två ofödda barn och förhoppningsvis snart far till ett tredje, som ska födas genom kejsarsnitt.

Frågan om hur vi ska göra med våra ofödda barn är i sig kanske oskyldig, men bara genom att formulera den har man definierat saker. Är verkligen ofödda, också kallade foster, samtidigt också barn? Om man anser att även ofödda är barn, så följer av det en mängd associationer, känslor och tankar.

Birro säger i intervjun att hans flickvän har krystat ut deras barn i en landstingshink. Det är en drabbande bild. I blixtbelysning visar den mänsklig sorg och som kontrast en rostfri hink. Birro är poet och har känsla för ord.

Läkarna kallar samma barn för sena missfall. Ordvalen avslöjar avgrunden mellan en drabbad, olycklig människa och alla de läkare och sjuksköterskor som dagligen möter personliga tragedier.
Varför har man så olika perspektiv? Det finns många svar på det. Till exempel är det bra att medicinsk personal inte faller i tårar och drabbas av sorg varje gång vi andra, patienter, gör det. Deras professionella perspektiv hjälper dem att klara yrket, och samtidigt kan de hjälpa oss. I yrkeskunskapen måste det ligga bland annat att man lär sig ett professionellt förhållningssätt. Samtidigt vill förstås alla som besöker sjukvården mötas av empati och förståelse. För att klara den balansgången mellan mänsklighet och yrkesroll går läkarna kurser. Men de flesta läkare blir bättre genom praktik och med tiden.

En särskild aspekt av hur vi hanterar foster, tidiga och sena missfall och för tidigt födda och döda barn tror jag har med ordning att göra. Sjukvården kämpar för att sortera rätt, strikt upprätthålla en ordning, göra åtskillnad mellan kropp och icke-kropp, rent och smutsigt. Kan man begrava spontana aborter, alltså missfall, i små kistor – vilket sker om föräldrar vill – så kan man väl begrava medicinskt aborterade foster på samma sätt? Och vad hindrar att man begraver andra älskade kroppsdelar på samma sätt? Jag läste en artikel om en liten flicka som varit tvungen att amputera sin arm och själv ville att den skulle begravas på en kyrkogård. Hur gör man då? För sjukvården är väl en sådan handling otänkbar, för då har man sorterat levande och döda delar i fel fack. Nämligen efter känslor, en kategori som inte har så mycket med sjukvårdens organisation att göra.

Vad som är rent och smutsigt har till stor del med kropp och icke-kropp att göra. Ett vackert hår som rör sig när bäraren går förbi tycker vi är ok, men samma hår i en tuss på vardagsrumsgolvet är ju inte så kul. Saker som sitter fast på kroppen är inget problem, men så snart de skiljer sig från bäraren blir de smuts och avfall. Någonstans där träder den medicinska professionen in och lägger missfall i en rostfri hink utan att tycka att det är konstigt.

Och jag vet inte hur man skulle göra annorlunda. Mer än att fortsätta att diskutera liv och död, och andra etikfrågor. Varje regelsystem blir stelt och drabbar känslan, medan varje personlig åsikt får sanslösa konsekvenser.