tisdag 27 januari 2009

Asa-Tor existerar, och det gör tomten också

Om några dagar framlägger Fredrik Gregorius, religionsvetare vid Lunds universitet, en avhandling om moderna människor som tror på asagudarna. Så här säger Gregorius i pressmeddelandet:
- De är som alla andra i 90 procent av sitt liv, tror jag, fast de har detta speciella andliga intresse. Många är väldigt insatta i den senaste forskningen om fornnordisk kultur och religion, säger han och betonar att asatron inte alls utgör någon sekt.
Men lite konstiga är de väl? I alla fall om man ska ta rubriken på pressmeddelandet på allvar: "Tro på asagudarna". Jag har inte läst avhandlingen och vet inte om Gregorius diskuterar begreppet tro eller om han låter de asatroende göra det. Kanske anser de asatroende att man inte behöver något element av rimlighet om man tror, att man kan bestämma sig för att tro på vad som helst och att det betyder ... ja, vad? Kanske "att tro" bara är ett begrepp i motsats till "att veta"? Eller kanske "att tro" betyder att det man tror på också blir verkligt? Eller att det man tror på därmed i någon mening existerar?

Det skulle exempelvis kunna betyda, att om du tror på något, så finns det du tror på just för dig. Tror jag alltså på en gud, så finns han därmed. Tror jag på asagudarna, så finns de. Tor kör runt i vagnen och då mullrar åskan. Tror jag.

Man får vara glad att det inte står "Kunskap om asagudarnas existens".Hur det är med asarna i Varberg låter jag vara osagt. De kanske håller till innanför fästningens murar. Jag har lagt till min blogg i Varbergbloggkartan.se!



torsdag 22 januari 2009

Den heliga bilen

Enligt Svenska Dagbladet idag 22 januari har Södra Länken i Stockholm stora problem med trafikstockningar. Leden förväntades för några år sen ta emot 68 000 fordon per dygn. Nu fylls den av 100 000 fordon. Kommer den ekonomiska krisen att minska på trafikmängden? Jag antar att trafikräknarna inte har hunnit se tecken på vare sig det ena eller det andra.

Men jag tvivlar ändå på att en eventuell trafikminskning är proportionell till den ekonomiska krisen. Bilen är så mycket, mycket mer än en bil. Är dessutom bensinpriset hyfsat lågt, så väljer vi bilen för att ta oss fram. Kosta vad det kosta vill.

Vad är bilen? Just nu tycks den vara den västerländska ekonomins enda motor (sic!). Om bilföretagen går dåligt, så förlorar folk framtidstron och i värsta fall sina hem. Om bilföretagen går dåligt, så måste regeringarna dela ut krispaket och stödstrumpor. Om bilföretagen går dåligt, så är det verkligen kris.

Hur i helvete kunde det bli så här? Låt ögat bara glida ut över världen – det vill säga den västerländska – och överallt ser du bilarna och deras spår. En enda produkt som utgör fundamentet för en civilisation, en enda grej som snart är lika vanlig på alla världsdelar nära dig och dina grannar.

Bilen är frihet, industri, historia, kärlek, design, teknik, innovation, brottsplats, familjebubbla, miljöförstörare, mekanik, skönhet, elektronik, liv och död. Låter som en religion. Finns det plats för tvivel?

söndag 4 januari 2009

De ofödda

Hur ska vi handskas med våra ofödda barn? Marcus Birro intervjuas i SvD den 4 januari med anledning av en kommande bok om något helt annat. Men han har haft anledning att tänka på frågan om de ofödda. Han är far till två ofödda barn och förhoppningsvis snart far till ett tredje, som ska födas genom kejsarsnitt.

Frågan om hur vi ska göra med våra ofödda barn är i sig kanske oskyldig, men bara genom att formulera den har man definierat saker. Är verkligen ofödda, också kallade foster, samtidigt också barn? Om man anser att även ofödda är barn, så följer av det en mängd associationer, känslor och tankar.

Birro säger i intervjun att hans flickvän har krystat ut deras barn i en landstingshink. Det är en drabbande bild. I blixtbelysning visar den mänsklig sorg och som kontrast en rostfri hink. Birro är poet och har känsla för ord.

Läkarna kallar samma barn för sena missfall. Ordvalen avslöjar avgrunden mellan en drabbad, olycklig människa och alla de läkare och sjuksköterskor som dagligen möter personliga tragedier.
Varför har man så olika perspektiv? Det finns många svar på det. Till exempel är det bra att medicinsk personal inte faller i tårar och drabbas av sorg varje gång vi andra, patienter, gör det. Deras professionella perspektiv hjälper dem att klara yrket, och samtidigt kan de hjälpa oss. I yrkeskunskapen måste det ligga bland annat att man lär sig ett professionellt förhållningssätt. Samtidigt vill förstås alla som besöker sjukvården mötas av empati och förståelse. För att klara den balansgången mellan mänsklighet och yrkesroll går läkarna kurser. Men de flesta läkare blir bättre genom praktik och med tiden.

En särskild aspekt av hur vi hanterar foster, tidiga och sena missfall och för tidigt födda och döda barn tror jag har med ordning att göra. Sjukvården kämpar för att sortera rätt, strikt upprätthålla en ordning, göra åtskillnad mellan kropp och icke-kropp, rent och smutsigt. Kan man begrava spontana aborter, alltså missfall, i små kistor – vilket sker om föräldrar vill – så kan man väl begrava medicinskt aborterade foster på samma sätt? Och vad hindrar att man begraver andra älskade kroppsdelar på samma sätt? Jag läste en artikel om en liten flicka som varit tvungen att amputera sin arm och själv ville att den skulle begravas på en kyrkogård. Hur gör man då? För sjukvården är väl en sådan handling otänkbar, för då har man sorterat levande och döda delar i fel fack. Nämligen efter känslor, en kategori som inte har så mycket med sjukvårdens organisation att göra.

Vad som är rent och smutsigt har till stor del med kropp och icke-kropp att göra. Ett vackert hår som rör sig när bäraren går förbi tycker vi är ok, men samma hår i en tuss på vardagsrumsgolvet är ju inte så kul. Saker som sitter fast på kroppen är inget problem, men så snart de skiljer sig från bäraren blir de smuts och avfall. Någonstans där träder den medicinska professionen in och lägger missfall i en rostfri hink utan att tycka att det är konstigt.

Och jag vet inte hur man skulle göra annorlunda. Mer än att fortsätta att diskutera liv och död, och andra etikfrågor. Varje regelsystem blir stelt och drabbar känslan, medan varje personlig åsikt får sanslösa konsekvenser.