tisdag 14 juli 2009

Ska alla stenar hem till Aten?






På Atens stadsklippa, Akropolis, ligger några tempel sedan två tusen år. Det är ett tag sen de byggdes. Kulturer och politiska system har kommit och gått, politiker och kulturpersonligheter har fötts och dött. Och synen på antiken växlar i takt med
strändernas svall. Just nu kan man kanske beskriva vår (och då menar jag svensk medelklass) antiksyn så här:

Antiken är vår kulturs vagga, speciellt tycker vi om några århundraden före år noll i Grekland. Visserligen var demokratin ofullständig, kvinnor och slavar hade inte mycket att säga till om, men den var ändå en god början till det vi idag kallar för demokrati. Det politiska system som uppstod i nuvarande Grekland lade grunden för romarriket, och den statsbildningen i sin tur var väl en föregångare till EU. Typ? I alla fall var litteraturen och konsten jättejättebra. Och därefter har det bara gått utför.

Det känns som om vår historiesyn fortfarande karakteriseras av tron på en guldålder som aldrig kommer åter. Särskilt känns det så, när Parthenonfrisens hemvist diskuteras. I Grekland kallas den Parthenonfris - i Great Britain är det the Elgin Marbles.

Historien om hur British Museum kom att äga delar av Parthenon låter olika beroende på vem som berättar den. Var det ett köp i god tro eller inte? För dagens atenare är det i alla fall klart att stenarna nu ska hem till Aten. Den tanken hyllade framlidna kulturministern Melina Mercouri, och i juni 2009 stod till slut det nya Akropolismuseet klart. Därmed finns det ett säkert hem för de statyer som hotades av luftföroreningar och krigshandlingar när de stod på platsen de en gång designades för.
På kvällen glöder det nya, svarta museet inifrån. Det skiljer sig från den omgivande, ljusa bebyggelsen genom raka linjer och aggressiva vinklar. Under dagarna i det vita, grekiska solljuset ligger museet som en taggig svart påminnelse om något som saknas. Hela byggnaden är en enda anklagelse mot British Museum. Det brittiska dåliga samvetet späs på i utställningssalarna genom skyltar vid varje gipskopia: BM. Finns för närvarande på British Museum.

Så fortsätt att sjunga, gudinna, om vreden som drabbar om stenarna skingras för mycket. Akropolistemplen har förändrat utseende på flera sätt sedan de byggdes. De vita statyerna var från början målade i klara färger och Parthenonfrisens figurer lutade sig mot en starkt blå bakgrund. Det där har nog ingen tänkt återställa. Men åsikten att statyerna som en gång fanns på Parthenon bör komma tilbaka till Aten, den åsikten är politiskt korrekt just nu, både i Aten och London. British Museum vägrar ännu att återlämna the Marbles med hänvisning till dokument.

Och vad ska man tänka om detta? Bör alla museiföremål återlämnas till de platser de kom ifrån? Bör särskilda kulturer få tilbaka sina reliker? Ska bara vissa, särskilt starka röster, få tillbaka en del kulturella rikedomar? Är några miljöer och föremål viktigare att bevara på ursprungsplatsen än andra? Eller har dessa frågor alldeles självklara svar?

Grundtips: Parthenonfrisen landar en dag i Aten igen, om bara atenarna inte tjatar för mycket. Tyst diplomati kan stilla vreden hos stridande atenare. Men gardera med kryss: Akropolistemplet får låna the Elgin Marbles om British Museum får låna en massa annat. Antikens konstföremål skaffar klippkort mellan Ön och kontinenten. Kanske till och med Asien eller Afrika får låna en skärva? En liten stund?